Ничего я не хочу, ничего мне не нужно, никого я не люблю... Tyvärr beger jag mig ut på resa. Ett sådant bestyr. En sådan möda.
Ska jag någonsin ta mig fram?
Och varför ska man resa när man istället kan sitta i avskildhet, på sitt rum?
Redan i Älmhult vill jag vända om, knalla hemåt igen, och senast när höghastighetståget anländer i Barcelona på en mörk underjordisk station är jag kallsvettig, gul i ansiktet. Jag vill bara ge upp och fastän jag redan åkt så långt, genom flera tunnlar, är jag är fortfarande inte framme.
Det finns ingen mening med det här, tänker jag och rusar vidare till tåget mot Madrid.